Tävlingsdjävulen

Två barndomsvänner, två kamper, två tävlingsdjävlar som kämpar för att vinna.
Johanna och Kristin har känt varandra sedan barnsben men deras olika mål i livet har lett till att de skilts åt. Johanna har satsat fullt ut på längdskidskarriären, men bakom jakten på medaljongerna och framgångarna pågår en kamp mot den egna kroppen - hon har drabbats av anorexi som hotar att inte bara förstöra karriären utan att även ta livet av henne.

Kristin lever ett till synes lyckligt familjeliv med sin man och två små barn. Bakom fasaden är verkligheten dock en helt annan, förhållandet är kontrollerande och destruktivt. 

De två barndomsvännernas vägar korsas igen och de hittar stöd i varandra på vägen framåt ur mörkret. Steg för steg bygger de upp sin vänskap på nytt och de tvingas vara både sårbara och starka för varandra.

Kan deras vänskap och inre tävlingsdjävlar - envisheten att aldrig ge upp - vara nyckeln till frihet? Tillsammans står de inför sin största utmaning någonsin, att kämpa sig ur det som håller dem fångna. 

---------------------------------------------------------------------------------------------

? Sammanfattning

Tävlingsdjävulen är en modig, drabbande och otroligt viktig bok som både ungdomar och vuxna borde läsa. Julia Jonsson skildrar en ätstörnings logik och grepp med en äkthet som bara kan komma från den som själv varit nära. Det gör boken både smärtsam och full av hjärta – och svår att lägga ifrån sig.

En bok som berör, utmanar och ger hopp. Rekommenderas varmt. ??
// Anna Lärk Ståhlberg, Kikkuli Förlag

Recensioner

En oerhört stark, känsloladdad och viktig berättelse som stannar kvar långt efter sista sidan.

I Tävlingsdjävulen bjuder Julia Jonsson in läsaren till en intensiv och smärtsamt realistisk resa rakt in i eliten av längdskidåkning – och rakt in i mörkret som växer när drömmarna tar överhand. Redan från de första sidorna, där vi möter Johanna som barn på ängen tillsammans med sin bästa vän Kristin, får vi en känsla av den värme och glädje som en gång fyllde hennes liv. Kontrasten blir sedan hjärtskärande när Johannas vuxna liv präglas av träning, självdisciplin och en alltmer destruktiv röst i huvudet.

Jonsson skriver med en närhet som gör att man både älskar och oroar sig för Johanna. Hennes vardag är minutiöst kontrollerad: tre timmars löpning som avslutas i yrsel och svartnande synfält, följt av noggrant räknade kalorier och en sträng inre kritiker som aldrig låter henne vila. Det är rått, verkligt och oerhört gripande.

Bokens starkaste ögonblick uppstår när det Jonsson skildrar blir alldeles för nära – när familjen försöker nå Johanna, när hon förnekar sina problem och när verkligheten slutligen hinner ikapp henne. Scenen där hennes pappa säger ordet ätstörning och hela världen rämnar är en av romanens mest känslomässiga stunder.

Samtidigt lyfter boken fram hoppet. Vägen till hjälp, kampen mot rösten i huvudet och viljan att hitta tillbaka till sig själv. Mötet på ätstörningsenheten, där Johanna tvingas äta en enkel smörgås och ett glas mjölk medan ångesten rasar inom henne, är så verklighetstroget och ömsint skildrat att det är omöjligt att inte känna med henne.