Emil är åtta år när han hittar sin missbrukande pappa medvetslös i badkaret. Mamman är alkoholiserad och hemlös. Strax efteråt placeras Emil hos Melinda, som då är 26 år. Hemma finns hennes två små döttrar och två äldre familjehemsbarn. Emil beskrivs av socialtjänsten som lugn, välfungerande och oproblematisk. Men snart uppdagas en annan bild.
I tryggheten hos Melinda börjar traumatiska minnen sakta komma upp till ytan. Emil gråter om nätterna, skakar och klamrar sig fast vid henne. Ju sämre han mår, desto mer slits Melinda mellan honom och de andra barnen. Hon springer mellan Emil och de små flickorna som också behöver sin mamma. Samtidigt får hon svåra smärtor i hjärtat.
Melinda vill ge Emil allt. Men hur räcker man till för ett djupt traumatiserat barn utan att svika de andra? Till slut tvingas hon lämna ifrån sig Emil. Det blir hennes största misslyckande som familjehemsmamma – och en skuld hon bär i åratal. Men historien om Emil och Melinda slutar inte där.
Det jag hann ge är den sanna berättelsen om en pojke hon trodde att hon svek, och hur den korta tid de fick tillsammans skapade ett band starkare än hon någonsin kunnat ana.