Människobyggnaden växlar mellan dikt och korn,
mellan filosoferandets tyngdlöshet och vanlighetens strypsnara,
mellan avgjort och frågande.
Sidornas stillsamma trots ger mindre tröst än klarsyn.
Döden nedmonteras men kvarstår i en huvudroll.
Musikens disciplin är språkets knappa brevinkast.
”Sensommaren 2021 råkade jag på en av dikterna ur Claes Anderssons diktsvit På havets botten. Det drömska poemet blev min egen startnyckelomvridning. På stulen tid komponerade jag långsamt och med en enda pålitlig motor: förmågan att lager för lager upptäcka min grundmurade oskicklighet. När man inte längre ser någon oskicklighet i det skrivna, har man troligen inte alls övervunnit den, utan till slut bara vant sig vid den. Det är då man är redo att ge ut en bok. Tyvärr hade jag inte tid att vänta så länge.”
/ Mattias Nyberg
Mattias Nyberg, född i Linköping 1971, verksam cellist under hela nittiotalet, återfann i slutet av nollnolltalet teatern och åstadkom där ett och annat. Efter några livsavbrott och fortsättningar återstod skrivandet och blev viktigast. Nybergs område är allt utom romaner (dikter, aforismer, noveller, teaterpjäser, artiklar). Dikt- och aforismsamlingen Människobyggnaden är hans bokdebut.